Inunder stjärnorna

En tant passerade det orangea tegelhuset på Storgatan. Hennes hund markerade sitt revir på en lyktstolpe. Ett par fulla tonåringar vinglade förbi dem medan de sjöng på någonting som liknade finsk schlager. En av dem kräktes vid en gatubrunn medan solen vaknade och gjorde att alla hustak lyste i rosa och orange. Samtidigt klättrade en annan tonårsflicka ut genom ett av tegelhusets fönster. Hon klättrade vant ned för brandtrappan. Gav tonårspokjen, som tittade ut genom fönstret, en sista slängkyss och skyndade sig sedan hemåt.

 

Pojken innanför fönstret somnade med ett leende på läpparna och flickan i tanken. Hans älskade.

 

Flickan smög in genom husdörren med ett leende på läpparna och pojken i tanken. Hennes älskade.

 

Varje sommar bodde han där, i fönstret på Storgatan. Det gjorde hon också. I alla fall varje natt. Varje natt på sommarlovet låg hon i hans säng och smekte hans vackra lockar. Djupa samtal långa nätter. Vackra ord från vackra munnar. Planer om att rymma tillsammans, nästa sommar. Ifrån hennes pappa och det som han kallade för uppfostran. Hon hade tidigt berättat om en av hennes pappas regler. Hon fick inte bli kär, om det inte var med någon annan från Iran. Helst skulle han vara som hennes pappa. Ursh. Hon hatade honom för det. Aldrig att hon skulle kunna bli kär i någon som liknade hennes pappa. Vem blir kär i någon som slår sin fru? Inte hon i alla fall.

Då och då avbröts dessa samtal. Hans mun mot hennes kind, hennes hals, hennes mun. Hennes mun mot hans kind, hans hals, hans mun. Brinnande känslor i vackra kroppar.

 

Dagarna var värst. Hon hade lärt sig rollen nu. Den väluppfostrade söta flickan som helst inte sa ett knyst. Hon minns inte hur många gånger som hon tackat Gud för mobilen denhär sommaren. Kärleks-smsen var många och långa.

 

Vissa nätter tog de den gamla ekan nere vid kajen och rodde till deras hemliga strand. Stranden var omringad av stora klippor och hav. Där kunde ingen se. Där vågade de släppa känslorna fria. De badade, skrattade, pratade. Pratade lite till, kysstes lite, och ännu lite till. De älskade i soluppgången med enbart det rosa havets kluckande i bakgrunden.


Hon berättade hur mycket han betydde för honom. Han berättade hur mycket mer hon betydde för honom.

 

Dag ut och dag in.

 

Fram till dendär dagen i Augusti. Den 15 Augusti. Då hennes pappa hittade hennes många, långa, kärlekssprudlande sms som låg i den överfulla inkorgen. Han ställde henne mot väggen. Hon erkände, såklart. Hon vågade inte annat. Allt berättade hon inte, men hon hade gått bakom ryggen på honom i flera år. Det räckte.

 

Räckte för att han skulle besluta sig för en akut flytt. Sju mil ut på landet. Hon hann inte ens lämna ett meddelande till sin älskade. Han visste ingenting. Mobilen spolades ned i toaletten innan hon han reagera.

 

Hon älskade honom så mycket.

 

Han älskade henne så mycket.

 

I flera år vägrade hon att ens titta på nya män, allra mest undvek hon iranierna som hennes far visade henne. Detta steg fadern åt huvudet. Han ringde till hennes avskyvärda kusin ifrån Iran.

 

Bröllopet tog vid redan någon vecka senare.

 

Tre år senare knackar en vacker man på deras dörr. Det var han. Han som hon alltid älskat, men som hon visste att hon inte kunde möta. Aldrig mer. Det skulle bara skada honom. Risken att bryta ihop ifall hon öppnade munnen var för stor. Så hon beslutade sig för att bara visa sin ring.

”Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig. Ingenting kunde stoppa mig, min kärlek till dig var för stark! När jag sedan kommer fram till dig, min älskade, så menar du att du hittat en annan?”

”Jag kommer aldrig att älska dig igen. Du var bara en flirt. Inget märkvärdigt.”

Han kunde inte se de korsade fingrarna bakom hennes rygg, eller klumpen som växte in hennes hals efter de uttalade orden. Eller hennes tankar som skrek ”Jag älskar dig visst, du är den enda för mig! Rädda mig. Läs mina tankar!”. När hon sedan stängde dörren för honom kunde han inte heller se hur tårarna trängde fram eller hur hon förtvivlat sjönk ihop på golvet. Han såg inte heller då hon senare bättrade på sminket för att gå upp för de många trapporna och än en gång träffa sin man. Eller var det han som träffade henne?

 

Första slaget träffade hennes kind.

”Du är sen, min älskade.”

 

 


 

 


Kommentarer
Postat av: Sandra

underbar, underbar

2010-02-15 @ 23:45:54
URL: http://litetmusikbarn.blogg.se/
Postat av: Björn

Fantastiskt skrivet, men ni umer och misshandel! Sluta läsa fmylife.com, börjar läsa givesmehope.com !

Han skulle stått kvar utanför den stängda dörren i två sekunder, sedan rycka upp den och rymma med henne. In till staden igen, till hans lägenhet, där det bara var de två för alltid!

2010-02-17 @ 00:09:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0